När jag först kände behovet av att flytta så vägde allt det som irriterar mig över. Alla negativa saker och det som fattas och saknas, det gick bara att se frammåt och allt som skulle bli bättre med det nya huset och allt som det skulle följa med sig. Nu har det gått några månader och ja börjar istället fundera över det som varit bra. Det som vi lämnat bakom oss. För det är ju ändå så att detta en gång varit vårat drömhus.

När vi köpte huset av makens föräldrar så kunde vi väl inte för vårat liv tro att bara 1.5 år senare skulle vi ha brutit all kontakt med dem och att huset skulle vara i ett så enbarmligt skick. Det var bara det lilla rosa drömhuset som skulle föra med sig så mycket positivt i vårat liv och framför allt för barnen. Och det har varit allt det där vi drömde om. I sex år så har det varit bra, tryggt , stabilt och allt det där man vill ge barnen när de växte upp.

Här i huset föddes våran dotter, pojkarna var 5 rest 1.5 år när vi flyttade hit. Här har de alla lärt sig att cykla, först med och sedan utan stödhjul. Här har de själva kunnat springa till lekplatser och till kompisar. Här har gatorna varit en säker hamn. Det är typiskt mig att nu mitt i en flytt fokusera på det som varit bra och det som vi kommer att sakna. De trevliga grannarna, de trygga bilfria gatorna, de fina tapeterna som jag själv har satt upp. Köket vi valde ut, badrummet vi tillslut fick njuta av i fyra månader innan vi lämnar. Här finns så mycket hjärta.

Men samtidigt måste jag blicka vidare. Med det nya huset så ger jag mig själv och hela familjen en helt ny start med andra möjligheter. Nya vägar och vänner för både barn och vuxna. En fantastisk trädgård som kommer att bli min oas och ett hem som det är lättare att socialisera i. Men även ett hem utan bitterhet. Utan spår av det som varit, av känslan av att känna sig så fullständigt lurad och utnyttjad av de som skulle så en nära. Ett hem fritt från barndomsminnen och obehag.

En ny start som bara tillhör oss.

vackert även i det lilla