Mitt barn, du är inte här. Du finns inte nära mig så som jag skulle önska. det kan aldrig vara rätt att ett älskat barn skall vara långt borta ifrån ett modershjärta. hur rätt det än är att han skall vara nära sin pappa som också älskar honom av hela sitt väsen.

Jag förstår ju med allt mitt logiska interlekt att det är bättre han är hos sin fader när denne har semester och jag själv jobbar heltid men försök tala förstånd med ett hjärta som inte förstår logik.

När du inte är här är jag halv. I åtta månader så växte du under mitt hjärta, i månader efter levde vi i symbios, i snart 12 år har jag fått se dig växa upp. Blotta tanken på att vara utan dig gör det svårt att andas.

Du var ett så underbart barn, även om det var svårt att natta dig på kvällarna och du helst ville somna enbart i min famn. Du har alltid varit den finaste ungen man kan tänka sig. Snäll, omtänksam, försiktig, nyfiken, närhetstörstande. Som liten älskade du att krypa upp i knäet och sitta länge stilla stilla och kela örat. Du höll örsnibben mellan  tummen och långfingret och gosade i långa stunder på vem som du än kände dig trygg med. Det var inte ofta du var borta från mig.

Nu är du på god väg in i vuxenlivet. Lika underbar nu som då. lika älskad. Och även om det är lättare att förstå din frigörelse och att du vill vara hos din far så är mitt hjärta lika halvt när du inte är här.