VI har nog ändå varit relativt försiktiga med vad vi har packat ned. Försökt att inte stoppa ned allt de som används varje dag även om det varit lockande att packa så mycket som möjligt. Jag har försökt att tänka som så att nu lever vi här tills vi har flyttat fullt ut och då är det här det skall vara trivsamt. Det går inte snabbare att flytta för att jag plockar ned alla tavlor, foto och vackra saker som gör mig glad – men det gör det mindre mysigt att bo kvar här tills den dagen vi faktiskt flyttar.

Så ännu så länge har jag inte plockat ned en enda tavla, bara några enstaka foton som togs ned redan inför första visningen. En del ljusstakar och prydnadssaker ( vad jag är allergisk mot det ordet, det får mig att tänka på sovenirer och porslinsfigurer uääkk) har fått stå kvar och detta känns fortfarande som hemma även om det är kaos med flyttlådor och kassar överallt. Det känns som om jag kan slappna av mer än jag någonsin kunnat i en flytt och det är behagligt.

Att det närmar sig innebär också att det är endast tre arbetsdagar kvar för mig och tre dagar på dagis för barnen. Från och med onsdag nästa vecka så har vi inte längre några dagis barn. Helt sjukt. Jag är inte redo att släppa småbarnsåren riktigt ännu.

Det är känslosamt att flytta. Men nånstanns verkar jag ha blivit mindre känslosam med åren. Kanske bra, kanske avtrubbad. jag vet inte och det spelar kanske inte så stor roll egentligen. Det har alltid varit jobbigt att vara så sentimental och hela tiden blicka tillbaka på det som har varit. Nu vill jag se frammåt. Hylla det som varit bra, förlåta mig själv för det som varit mindre bra och göra det bästa för att ha ett så gott liv som möjligt med de som jag älskar.

Det börjar nu, idag, varje dag. Och det känns bra.