jag vet faktiskt egentligen inte vad det är som hänt. Förr kunde jag sova hurlänge som helst och ansåg mig själv vara en nattmänniska. Numera är det precis tvärt om. Som så mycket annat i livet som har blivit annorlunda kan jag knappast känna igen den som en gång vad jag.
Idag vaknade jag definitivt när klockan var tjugo över sju. Jag hade vaknat till flera gånger tidigare och kännt att ok. Nu är det nog morgon. men icke.
Barnen sover fortfarande allihopa, fyra idag eftersom att mellangossen så gärna ville ha med sig en kompis hem för att sova över. Efter en filmkväll sover de alla fyra nere i källaren.
Om en timme skall vi åka till gamla huset för att städa och i eftermiddag så går jag på beredskapen.
Klockan elva kommer de som har köpt huset tillsammans med en målare som de vill ha en offert ifrån och skall gå igenom huset för att se hur mycket det är att göra.
Känns sjukt konstigt. Samtidigt som jag förstår att de nu vill sätta sin egen prägel på det som jag hoppas att de skall trivas lika bra i som vi har gjort.
Jag vill helst inte alls tänka för mycket på det för det ger mig lite lätt separationsångest helt enkelt.
om att inte längre vara en sjusovare
Hela helgen har jag vaknat tidigt, Egentligen även nere i sommarstugan även om vissa tidiga morgnar mest berodde på att jag hade så förbannat ont i ryggen. Sista veckan har varit överjäklig. Ont ont ont av och till. Så pass ont att det ibland är svårt att ligga kvar i sängen.
Nu när jag är uppe, det är tyst och skönt och jag får sitta för mig själv så skall jag inte klaga utan bara vara glad över att idag är en sådan dag som barnen sover lääänge på.