För ett par timmar sedan ringde store sonens pappa med ett besked som inte var helt oväntat. 101 och ½ år gammal har Samuels fina gammelfarfar somnat in efter en mycket kort tids sjukdom. Han berättade det först för mig för att sedan berätta det för Samuel vilket kändes bra så att jag då fick chansen att trösta honom så gott som det gick.

Åh vad jag bara ville ta bort all sorg ifrån honom just då. Älskade unge. Hur ont det gjorde även i mig när jag såg honom krypa ihop och fråga pappa “varför” i telefonen innan tårarna kom. Helt plötsligt blev stor så liten igen. Han  kröp i hop i soffan och lutade sig emot min axel och så grät vi sedan tillsammans. Fina barn. Jag önskar jag kunde förskona dig i från livets sorger och bekymmer men lik som glädjen är de en stor och viktig del av livet. Med att älska och dela sitt liv med andra människor så kommer även besvikelse, sorg och saknad. Vi grät tillsammans.

Grät av sorg och saknad, grät för gammelfarfar och gammelmorfar, grät för de som stått oss nära och de som vi saknar så innerligt. Grät för livet. Att det går vidare vare sig vi är med eller redo.

Lillebror blev alldelles tyst och fundersaam, lillasyster fejkgrät konstgjort högt och ljudligt och deklarerade att hon aldrig ville att någon skulle dö. Lillebror konstaterade att fick han leva lika länge och lika bra som Samuels gammelfarfar så skulle han vara nöjd med livet.

Det känns bra att vara nära varandra och trösta varandra som en familj i svåra stunder. Jag berättade för Samuel om hur jag kände när min mormor dog när jag bara var 12 år gammal, lika gammal som han är idag. Vilken sorg jag kände då och hur ledsen jag var. Men även att det är helt okej att vara ledsen, att gråta, att känna. Att han alltid får komma till mig med sina tårar och sin sorg. Att han aldrig någonsin skall känna att han måste dölja sorgen eller “skärpa till” sig inför mig. Att kärlek även är att gråta tillsammans.

Älskade barn. jag följer dig på livets stig. Alltid.