Jag känner dig. Varje skrymsle och vrå. Du kan inte gömma något för mig. Inte länge iallafall. Jag känner varje brist och fåfäng skavank. Både de som stört mig och de som jag lärt mig leva med. Jag känner alla de vackra sidorna, de som jag fått vara med om att se växa fram genom åren. De ljusa sidorna men också de skymda. Jag har slitit hårt tillsammans med dig. Putsat och spacklat. Många timmar har spenderats med att förbättra och göra det mer som vi önskat. Tillsammans. Dina ljud är välbekanta. Lukten lika så. Energin är lugn numera. Inte som de första årens hysteri. Vi har kommit till ro med varandra nu, du och jag. Tillsammans har vi upplevt högtid och lågsäsong. Glädje och sorg. Jag lämnar dig inte riktigt ännu. Men snart. Snart går vi båda vidare.

Hejdå sniljegången. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.