Jag har hållit mig där inne ett tag nu. Inne i det svartaste svarta där tillslut inga tårar längre finns och hela världen består av det som känns inuti och utanpå. Orden har funnits. Egentligen har de velat ut men orken att skriva har inte funnits. Det har inte direkt spelat någon roll.

Mitt i den vackraste sommardagen, mitt i juli. Den varmaste av varma, med strålande sol och klarblå himmel. Vi fällde ett träd där i värmen för att ta bort det vissna och karga och skapa någonting nytt. Du tog ditt sista andetag och jag visste ingenting alls. Det gör ont. Vi stod mitt i livet båda två. Trettiosex år gamla , hela världen borde ligga för dina fötter. Istället var det över så snabbt som en förbifarande vind.

Jag saknar dig kära syster och vän.

Min nya verklighet är lite mera kall och tom. Samuel har ingen gammelfarfar i livet längre och jag saknar en av mina bästa vänninnor. Tårarna svämmar över ibland. Jag saknar. Sörjer.

Men försöker sakta sakta sakta krypa ut ur mitt skal. Ut ur sorgen. Låta den ta mindre plats.

Pernilla hade aldrig velat se mig gå under.

Och mina barn är värda en gladare mamma.