Jag är inte gammal, bara ett par år, 3-4 kanske, jag minns inte så noga. Jag springer fram och tillbaka i hallen hemma i mitt barndomshem. På mig har jag en röd/vinröd plyschoverall med dragkedja hela vägen upp i halsen. Sådant var modernt på den tiden. Tittar man på min garderob som barn så handlade det mycket om plysch och machester. Rött, brunt, gult och alla 70tals mönster och blandningar. Där någonstans så minns jag fortfarande att det liksom klack till i mig. Där är mitt första minne. Ljusbrunt/mörkblont hår, långt i nacken och lugg, nätbruna ögon och envis från start.

“Jag lever jag lever. På jorden jag står. Var har jag varit förut. Jag väntade visst i millioner år på denna enda minut” (Erik Lindorms – lyckans minut)

Unjefär så minns jag det, utdraget ur Erik Lindorms dikt stämmer bra på känslan jag så otroligt starkt ännu har kvar. Jag har inga som helst minnen före den dagen.