Egentligen vart jag nog rätt rädd för hästar till att börja med. Iallafall de stora kraftiga fordringarna som jag skulle nu börja rida på. Men jag var mycket envis som barn. Jag skulle bara bli en hästtjejj så det så. Men respekten för hästarna behöll jag i alla år. Jag vet inte om jag njöt av det fullt ut, iallafall inte hela tiden. 9 år var jag när jag började rida. Säkert kring en 15 år när jag slutade för att jag tröttnade, det blev för dyrt och omständigt.  Två sköthästar har jag haft. I mellanstadiet så skötte jag en welchponny som hette Dolly. Envis som sjutton och hon stod i ett kostall. jag som är så himla rädd för kossor. Den koskräcken blev inte direkt bättre av att behöva gå ut med hästen genom stallet och mellan två rader korumpor. Huga. Som 17-18 åring skötte jag ett tag om en fullblodsarabhingst som hette Gador. Det var nog under ett års tid iallafall fram tills dess att hon som ägde honom sålde sitt hus i den lilla byn för att köpa en mindre gård långt utanför stan vilket innebar längre avstånd och jag hade då ingen bil. Sedan dess har jag bara ridit vid två tillfällen. Bådade gångerna har varit på islandshästar, en gång på Gotland med dåvarande tjejjgänget och andra gången för att fira en födelsedag med samma tjejjgäng.

Ibland önskar jag att dottern skall bli hästtjejj så att jag skall få återuppleva den tiden tillsammans med henne. Men det är grymt dyrt numera med ridskola och min allergi är inte att leka med ( tål inte hö, halm, damm, kvalster eller det stöv som det blir när man rycktar hästen).

Första gången jag skulle rida på riktigt. Då menar jag första lektionen och inte en minuts ponnyridning på nån loppis eller ett sommarland. Jag var nio år gammal och hästen var en fjordhäst som hette Amalia. Stor som ett hus och allelles lurvig av päls och något för lång stubbad man. jag minns svårigheterna att ta sig upp, det bultande hjärtat och småskakningarna i knäna ville liksom inte sluta. Ändå blev jag biten och fortsatte. I många år red jag på samma ställe. en liten gård strax utanför Holm där jag då bodde. Många många gånger cyklade jag själv ut dit på kvällen. Det tog ca 35 minuter att cykla och var snirkliga och dåliga vägar. Utmed skog och åkrar och absolut inga gatlyktor mestadels av vägen. Läskigt. Ändå fortsatte jag. I många år. men jag minns fortfarande den där första gången väldigt tydligt.