Förr i världen, i alla fall om vi pratar en si så där fem sex år tillbaka i tiden, så handlade inte alla men väldigt många av mina inlägg om aktivitet. Hur mycket som hänt och vad jag hade gjort. Det kändes som om jag mer eller mindre alltid var på språng och skulle göra någonting. Numera känns det som om de flesta av mina inlägg handlar om hur lite som jag får gjort. Kanske är det så att den nalkande  (obefintliga visserligen) 40 års krisen som gjort att jag börjat se med nya ögon på livet? Eller är det bara lathet. Faktum är att jag känner att jag absolut inte orkar som förr. Och jag tror inte det är åldern egentligen som jag skall skylla på.

Det är två helt andra orsaker. Den ena är dröm jobbet. Sedan jag började arbeta som 17åring i hemtjänsten, genom alla år inom äldre och handikapp omsorgen  alla år som jag pluggade så har jag aldrig behövt lägga så mycket energi på arbetet som jag gör nu. Då pratar jag inte fysisk energi, för gudarna skall veta att jag inte gör många knop rent kroppsligt under ett arbetspass, utan jag pratar om min inre energi. Allt det där som man ger ifrån sig hela tiden. Den energi man lägger för att försöka ha full fokus på kvinnan / paret framför mig så att de skall känna att det bara är de som gäller här och nu. Uppmärksamheten. Det gäller att fånga nyanser i samtalet, leda vidare på små små ord eller meningar som antyder att någonting finns att utforska. Observationen. Är allt ok. Är det något jag missar? Behöver jag kontrollera någonting vidare? Varje nytt möte med en människa ger mig massor men det tar också på mig. Av min kraft och energi. Vilket faktiskt gör att jag inte riktigt orkar vara social när jag kommer hem. Något som stör mig. För jag vill orka vara mer social än vad jag är idag. Den  andra anledningen till min minskade energi är det faktum att jag är så orörlig. Nu när det är skitväder så cyklar jag inte ens till jobbet längre vilket innan var nästan den enda dagliga aktivitet som jag gjorde. Jag sitter nästan hela tiden på jobbet. jag är trött och rör mig mycket lite när jag kommer hem. Jag väger för mycket och äter för dåligt.

Så hur gärna jag vill tro att den nyvunna ro som jag känner är något positivt för min så alltid stressade själ så är nog faktum att det inte bara är så. Visst klarar jag ut att stressa mindre idag och jag lägger inte riktigt samma press på mig själv att klara ut allting som jag gjorde innan. Men jag skulle nog behöva lite mer av mitt gamla jäklar anamma just nu för att få ordning på mitt liv. Imorgon skall jag försöka att få ordning lite på gymmet här hemma. Och när jag gjort det skall jag tvinga mig själv till ett träningspass. Bara för att jag kan. Mitt enda löfte till mig själv som jag inte skall ge på nyår utan här och nu idag och varje dag framöver.  Jag skall tvinga mig själv att träna. Tvinga tills dess att det inte längre känns som ett tvång. Och. Sedan. Skall. Jag. Träna. Lite. Till.

Men ikväll skall jag känna av den ro som infunnit sig fasten jag knappt inte gjort någon nytta alls.