jag läste på en blogg om en kvinna som skrev att hon var som Magnus Uggla – alltid lite missnöjd och längtar alltid lite bort. Orden kunde varit mina egna. kanske för att jag känner mig som en inre osäker pessimist. Längtar till nått annat, alltid lite missnöjd och kunde alltid gjort saker bättre än vad jag gjorde.

I år har jag verkligen försökt att inte vara den sanna prestationsprinsessan med varken jul eller ledighet och det har gått ganska bra fram tills nu. men det är precis som om när jag väl faller igenom så kommer allt det där som jag tryckt ned under flera veckors tid extra starkt.  I huvudet går jag igenom allt. Var dukningen bra nog? Var maten tillräcklig, hade alla trevligt, vad kunde jag gjort annorlunda? När det är färdigältat går jag över till jobbet och ältar lite till. patienter, nöjda? missnöjda? tidboken, tvillinggruppen, vad kunde jag gjort annorlunda? Precis som om det måste ut på nått vis.  Och jag avskyr det, avskyr detta ältande, avskyr prestationspressen och alla påtvingade krav som inte kommer från någon annan än mig själv.

Jag önskar jag var starkare inuti. Tog bättre hand om min inre kärna än vad jag gör idag.