Det var en iskall dag i februari förra året. (2012) när vi för första gången satte fot på lyckorna. Två år tidigare hade vi tittat på huset när det var utlagt på hemnet och drömt om hur perfekt det skulle kunna vara. Rätt läge, rätt storlek och så trädgården – massa att göra men så mycket rätt.  Men det blev inte av. När mannen började studera fanns inte utrymme för att flytta eller köpa nytt hus. Banken hade inte heller gått med på det då.

Det var iskallt i huset men redan när vi steg in så började någonting pirra inom mig. Först så såg det inte så stort ut. Framsidan är ganska så oansenlig när man bara ser de två översta våningarna. Vi klev in i en vit hall och det första som man ser är en fantastisk stor och vacker spegel. Som gjord för väggen den hängde på. En soffgrupp i vardagsrummet och ett matsals bord som var överbelamrat med s.k.i.t. Golven var så kalla att man inte kunde stå stilla på samma ställe för länge för kylan den kröp upp i benen. Jag såg köket, nyrenoverat med den långa vackra träskivan. Fönsterna framför med den fantastiska utsikten. Trots de kala och mörka träden utanför så kunde jag se förutsättningarna. Trädgården på baksidan. Helt insynsskyddad från alla utom de närmsta grannarna och knappt ens de. Det stora halvdöda trädet med hundkojjan nedanför, lusthuset, den stora stenläggningen nere i trädgården. Vi såg liv i huset. Ett liv som vi kunde tänka oss. Liv för familjen, för barnen, för oss personligen. Vi såg kärlek i väggar och tak, och möjligheter i rum och våningar. Det krävdes inte lång tid innan vi var fast och bara måste gå vidare.

Nu ett år senare sitter vi här på lyckorna. Vårat hus. Det har varit en resa jag inte vet om jag hade gjort om. Men nu är vi här och vi har det bra. Det är fortfarande en del som måste ordnas men vi är här nu. Ett år senare. Hemma på Lyckorna.