snart 13 år. Iallafall senare i år. Du sover lugnt i soffan bredvid mig och jag sitter stilla bredvid och ser hur du andas. Lugnt och tryggt häver sig bröstkorgen upp och ned så att täcket lyfter och sjunker i en rofylld harmoni. Din fjuniga ( iallafall början till det) överläpp och kind vilar mot din hand precis så där som jag själv brukar göra.

Jag fylls av kärlek.

Ditt bruna hår lägger sig över pannan. Tänk att det var kolsvart när du föddes och blont fram tills du fyllde fyra fem någonting. Vilken förändring. Dina nötbruna ögon syns inte längre, men de svarta långa ögonfransarna som vilar mot kinderna fulla av de finaste fräknar. Kinderna som jag kysst så många gånger att jag kan känna dess mjukhet bara jag blundar. Mörka buskiga ögonbryn. En blandning av mig och din far. Det aldra bästa av oss båda. I dig.

Du är så lång att du knappt kan sova på soffan längre. Fötterna sticker utanför schäslongen och täcket kasar mot golvet. Ändå insisterar du på att sova där. det är skönt påstår du. Och varmare än nere i källaren där du vanligtvis huserar. Vilket jag har full förståelse för nu i vintertid med massa minusgrader. Vill inte ens tänka på hur kallt det hade varit utan den nyinstallerade luftvärmepumpen sedan i höstas. Utan den hade man nog inte kunnat vistas i källaren ens. Det är inte helt behagligt nu heller trots att den står och blåser på för fullt. Så jag bråkar inte med dig. Vill du sova på soffan så får du det gärna och så får vi en liten stund tillsammans innan jag skall lägga mig.

Älskade barn. Så viktig och så värdefull. Påväg ut i tonårslivet och skall frigöra dig, samtidigt som du är så liten och otrygg.  Jag vill alltid följa med dig på din väg. Även när du inte vill ha mig där. Då skall jag smyga efter på avstånd och komma när du ropar. Som trygghet, som stöd och alltid alltid med ett hjärta fullt av kärlek.