Klockan börjar närma sig midnatt. Det är fredagskväll men dagarna har på nått underligt sätt glidit in i varandra och jag kan knappt känna att det är helg trots kortare arbetsdag och ljus på vägen hem. Det var iskallt i huset när jag kom hem med barnen och en kompis till lillkillen. Maken huttrade i soffan med dubbla filtar och en värmefläkt. Skyndsamt tände jag massvis med ljus för att försöka få upp både värme och stämning. Glasspisen tändes och flammade varmt och vackert. Grannen smsade att hon var redo för den dagliga turen och jag begav mig ut för att möta henne i kylan iklädd röda pådragsbyxor, halsduk, vantar, mössa och reflexväst. En timme promenderade vi i det kalla kvällsmörkret och när jag åter kom hem kände jag mig upprymd. Upprymd av rörelseenergin och fylld av kraft och lust att fortsätta. Räknar jag ihop kilometerna så har jag promenerat närmare 10 mil sedan 4 januari. Jag känner mig starkare än på länge. Aningens gladare med. har mer lust men mindre ork. Tröttheten slår mig på kvällarna på ett helt annat sätt än förr. Kanske är det bra.  Kanske blir det bättre på sikt, jag hoppas iallafall på det, att orken kommer tillbaka desto starkare kroppen blir. Målet är att bli starkare till skidresan om ett par månader. Men när kloclan närmar sig midnatt och jag sitter själv uppe med ljusen tända som enda sällskap så känner jag inte mig så stark. Men ljusen brinner starkt och varmt.