Onsdag igen. Jag kunde flexa ut aningens tidigare än vanligt vilket kändes otroligt lyxigt. Hämtade barnen tidigare på fritids ( fortfarande sent dock, känns ju så där att de alltid får vara där sent) och tog en promenad med grannen. De sista dagarna har det varit plugrader och regn så det mesta av allt det vackra förlåtande vita som gömt våra sunkiga rabatter under ett fluffigt täcke har nu kommit fram i regnets mer oförlåtande slask. Jag har verkligen försökt att ge mig ut iallafall –  8.87 km idag 4.81 igår. Jag ge rmig ut på lunchen och promenerar minst en halvtimme. Grannen hänger på och vi peppar varadra på kvällarna så ofta som vi bara kan. tretton mil har jag gått hitentills i januari och med bara en enda dag kvar så kommer jag inte upp i så mycket mer än möjligtvis nästan 14 vilket känns helt ok. Januaris fokus har varit på ben. Att gå och gå och gå. Snart är det februari och då är det nått annat fokus.

Det trista är bara att allt mitt satsande på aktivitet och rörelse har gjort att jag inte orkar så mycket här hemma så som jag skulle önska. Röran den ökar för varje dag. Eller iallafall så känns det så. Högarna växer, tvätten förblir otvättad eller ovikt och ej inlagd på rätt hylla i garderoben. Jag lägger mig riktigt tidigt på kvällarna numera. Inte bara för att mannen börjar jobba så där tidigt ibland och gnäller om sällskap utan även för att jag faktiskt är trött på kvällarna. Nio tio är jag helt fysiskt färdig och somnar lätt. Röran får stå tillbaka ett tag till. Eller så får den försvinna precis som promenaderna, ett steg i taget.