Bli inte arg mamma, filippa tittar på mig med stora bruna ögon och rödblossande kinder. Bli inte arg om du hör någonting.

Vad skulle jag bli arg för undrar jag och så blinkar hon med de långa ögonfransarna som hon ärvt av sin pappa. Jo om du hör någonting sådant om att jag inte gjort nått bra. jag är orolig mamma. Bli inte arg.

Älskade barn. Hur skulle jag kunna bli arg på dig. Hur blir man arg på någon som är hela ens värld? Jo jag kan bli arg på dig om du medvetet gör saker jag bett dig att göra, better dig egoistiskt eller är elak mot syskon, vänner eller medmänniskor. Men arg för att du är du eller att du är ett barn fylld av energi och myror i kroppen som gör sina misstag och lär av dem? Nej det kan jag aldrig vara.

Jag har aldrig önskat att du skall vara perfekt mitt barn. I mina ögon är du allt du behöver vara. Jag vill att du skall göra de misstag som du måste göra för att du skall utvecklas som människa. Om du råkat såra någon blir jag inte arg men jag vill att du skall kunna säga förlåt, om du råkat göra fel vill jag att du skall försöka göra annorlunda nästa gång.

Jag blir inte arg för att du gungat på stolen när fröken bett dig vara stilla, för att du pratar för mycket utan att räcka upp handen. Jag blir inte arg för att du är en liten flicka full av liv och rörelseglädje

Du oroar dig för att jag skall bli arg för att någon av de andra barnen trott du sagt ett fult ord “fast mamma, det har jag inte” men det är knappast nått jag skulle uppröra mig över. Jag oroar mig mer för att omgivningen inte skall se allt det fina som du är. Visst, jag tillåter inte att du pratar hur som helst men jag vill samtidigt uppmuntra dig till att hitta din egen röst och använda den.

Jag oroar mig inte över att du inte kan sitta still på stolen utan jag oroar mig för att du inte skall se din kropp som något starkt och vackert, för om du inte kan respektera din kropp och själ hur skall då andra kunna göra det?

Om två veckor är det dax för utvecklingssamtal och du oroar dig redan för det som kan vara ofördelaktigt och komma fram. Som den finurligt uträknande sexåring som du är försöker du hitta strategier för att förbereda och mildra allt som möjligtvis kan komma fram. Igår “erkände” du att dina problem i skolan är att du inte kan sitta stilla på stolen och att du ibland pratar utan att räcka upp handen. Kinderna blossar. Älskade barn. “Bli inte arg nu mamma” säger du med flackande blick och vickande på kroppen. Jag måste krama om dig och försäkra dig att jag inte blir arg för småsaker. Att jag älskar dig till solen och tillbaka precis som du är och inte vill ändra på en enda bit. Pussa din panna och andas in allt som är du.

Finaste lilla loppan.
Tack för att just du finns. För att du satt högst upp i bebisträdet och tittade ned på mig och tänkte “henne skall jag ha”. Tack för att du är du.