Ibland ser man inte vägskälet dom närmar sig innan man står mitt framför det. Den krokiga vägen framför kan maskera vägvalet effektivt. Det är skrämmande stort när man plötsligt är där och inget av valen är självklart. Ingen av vägarna är rak och naturskön utan är snarare lika krokiga och fulla av uppförsbackar . Ingenting är som tidigare självklart. Jag kan välja helt fritt men vart vägen leder är oklart. För någon kanske all denna möjliga nya utveckling är utmanande och utvecklande men för mig är det mer skrämmande då ingenting längre är självklart. Det enda som är säkert är att den väg jag trodde var utstakad för mig är inte den vägen jag kommer att vandra. Det som var tryggt och stabilt är nu i spillror och drömmar har krossats. Mina känslor rinner genom mig så som vattnet i vägrenen . Blandat med vinterns sista krossade is och gruset från vägen jag just lämnat. Jag känner mig smutsig och använd. Som om den duktiga flicka jag alltid kämpat för att vara har trampats på liksom gruset i vägkanten. För att nån annan lättare skulle ta sig fram och nu inte behövs längre. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Inget är längre självklart . Det är mörkt där borta. Var är mitt ljus när jag nu behöver det?

Jag kan välja att svälja allt och gå rakt fram och vidare. Men jag är rädd att bitterheten skulle äta upp mig.

Stagnation .

Jag har brunnit för mycket för att ätas upp. Kanske brinner jag ännu. Men jag är inte längre lika säker. När löften bryts och drömmar krossas tar lågan ofrivilligt slut. Min väg är ny oklar och osäker. Men den är fortfarande
Min.