Jag har alltid levt med om. Med oro och otålighet. Om det bara inte vore si eller så. Om jag hade gjort så istället eller om jag valt den andra vägen, andra möjligheten, gått andra hållet. Om jag bara hade…. Om tingeling blev ett annat slags om, ett om där jag kunde älta och dela mina tankar och funderingar. Analysera dem. Fundera över alla om. Tingeling har i många många år varit en ventilationskanal där jag har frossat i om.

Nu har jag helt plötsligt som 37 åring kommit till en del av livet då jag inte längre kan säga om. Kanske inte heller vill. Det leder mig ingenstanns längre. Iallafall inte frammåt. Jag har kommit långt

En del där inget om hade kunnat förändrat någonting då det ligger utanför min sfär. Det är därför jag känner hur det drar ihop sig mot slutet. Förändringens tid är här. Det känns som om det är dax för tingeling att tystna iallafall för ett tag.