när jag går in med sonen genom dörrarna till högstadiet känns det nästan som om jag aldrig varit därifrån.  Smutsen från en hel dags stojjande elever, lukten av svett  och gympasal blandas med stinsliga tonårshormoner. De slitna trapporna til fjärde våningen där sonen har sin hemvist. Det bränner i benen. Jag känner mig snararesom 17 än 37. Som om jag omöjligt kan vara en snart medelålders blivande tonårsmorsa. När jag ser det fåtal ungdommar som fortfarande är kvar i skolan så här sent så är jag där mentalt. Jag förstår att _de_ ser mig som den gamla tant jag är, dvs närmare 40 än 35 men själv känner jag mig inte ett enda dugg mogen eller vuxen. Snarare så att jag fortfarande är lika osäker och sårbar som jag var då.

Min slitna närmare 40 kropp tog sig dock upp för trapporna. Mötte sonens mentor och lyssnade på det som nu är hans tid här och nu. Jag tittar på hans händer när han lite nervöst pillade på naglarna under samtalet. Hans händer som är i princip lika stora som mina. De mörka fjunen som sprider sig sakta på överläppen och den långa luggen som hänger ned i ögonen.  Min älskade unge. Snart 13 år gammal. TRETTON år. Mitt upp i hormoner, skola, tankar, funderingar och mittemellan barn och så där nästan vuxen.

Det känns som om jag själv var där bara alldelles nyss och inte alls för mer än 20 år sedan. Mentalt blir jag nog aldrig en dag över 17.