Kanske närmar sig denna bloggen sitt slut?

Jag vet jag varit tyst länge. Lämnade på walk over med en cliffhanger vid mitt vägskäl. Mest för att jag inte alls mår bra. Mycket har hänt som jag varken kan eller vill dela med mig av här men jag kan säga som så att det har påverkat mig starkt och gjort det svårt för mig att fungera i vardagen. Förutom detta så har sorgen åter lagt sig som ett tungt täcke över familjen. Makens farfar har somnat in utan att vi egentligen fick möjlighet att säga hejdå. Jag tänker ändå positiva tankar om sista gången vi träffades när han var här innan jul, fikade med oss och tittade på huset. Han fick se en del av huset ( orkade inte gå upp och ned för alla trappor) fick teckningar av barnen och en ljusstake som Filippa hade gjort i skolan. Det var kärleksfullt och varma kramar när han sedan skulle åka hemmåt igen.  Så inget osagt finns kvar. Men. Ja men, där finns alltid sorg och saknad kvar när en människa som är i ens närhet och som liksom alltid har funnits plötsligt försvinner. Det väcker också upp gammal sorg igen. Begravningen blir nästa vecka.

Jag är tystare här än vad jag önskar. Kanske finns inga tankar kvar, inga om, inget av det som jag startade tingeling för. Det återstår att se.