Jag börjar hitta orden igen. Vågar knappt säga det högt med rädsla för att de åter skall ta slut. Sina. De bubblar sakta inom mig. Konstigt nog är det inte första gången som det blir så. inte första gången som jag egentligen tagit beslutet att sluta skriva. Inte heller första gången som jag efter att jag sagt orden högt ( skrivit dem) kännt den först stillsamma lilla bubblande längtan. Som sedan växer sig starkare för att kanske igen åter bli en flod utav ord som strömmar ur mig. Genom mina fingrar och ned på datorns skärm. Det kommer tillbaka. Helt plötsligt är det andra saker som får stå tillbaka när jag inte längre orkar mer. Jag sover mycket. Tittar sällan på tv. Promenaderna har blivit lite färre och arbetsglädjen har mojnat.

Men djupt innom mig finns det mer som återigen väntar på att komma ut.

I fredags begravde vi makens farfar. En jobbig och känslomässig stund. Det väckte åter igen en massa sorg och ilska innuti mig. Känslorna från morfars sjukdom, död och begravning, chocken från Pernillas hastiga bortgång och uteblivna hejdå. Sorg väcker känslor. Stora känslor innom oss som inte alltid är helt hanterbara.

Men det känns ok på nått sätt att inte orka fullt ut. Att få vara den jag är och klara det jag klarar trots att jag inte orkar. Mitt i allt det där lägger jag extra tid på vissa speciella saker. Jag läser mer sagor för barnen. Vill ha dem närmare mig än någonsin. Läser sagor och hör deras berättelser. Jag lägger tid på mina patienter. Ler varmt emot dem och känner hur jag menar det av hela min själ. Vill se dem. Vill möta dem och ta hand om dem. Här och nu. Allt annat är liksom lite oviktigt och får s tå tillbaka nu när jag inte orkar mer. Men det får vara okej.  För jag känner bubblet där inne. Bubblet av orden som vill ut.