Det spelar visst ingen roll hur stora de blir. Mamma är alltid mamma och en sjukling är alltid gnällig. Efter ett par timmar på jobbet så ringde min stora bebis. Eller förlåt, tolvåringen,  det är inte så att jag ser honom som en bebis – inte alls. Han är väldigt självständig och duktig. Men han är min älsta, min förstfödda. Min baby. När jag blundar och kramar honom och drar näsan i lukten på hans hår är jag bara millimeter ifrån den där första stunden när jag satt med honom i famnen på förlossningen.

Han mådde illa och hade gått ifrån lektionen. “Snälla mamma kom och hämta mig, jag mår illa.”  Och självklart , jag skall bara först ta hand om sista patienten, skriva det som skrivas skall och kasta på mig vanliga kläder istället för den sjukhusvita blusklänningen för att springa till bilen. Det går inte många minuter fören sonens mentor ringer. “kommer du? Han ser helt likblek ut”.

Nu är vi hemma. Vädret är vårlikt och gossen är nedbäddad på en extra madrass i vardagsrummet. På vägen hem införskaffade vi en stor låda glass och coca cola. Man vet ju aldrig, det kunde vara magsjuka och magsjuka kan alltid bekämpas med glass och cola. Älskade sjukling.