Jag kämpar med den. Kanske mer inne i mitt huvud än vad jag kämpar med den i verkligheten. För hade jag lagt ned lika mycket energi på att verkligen röjja och göra mig av med saker som jag gör på att fundera över dem så hade jag helt klart haft det mer ordningssamt hemma.  Skämtsamt säger jag ibland att jag har en pedant boende innom mig, en pedant och en minimalist som så gärna vill organisera och röjja – problemet är bara att hitta henne i all röra. Men de tär verkligen så. Jag önskar så ofta att få ordning. Att komma hem till ett hem där det faktiskt inte ligger saker överallt och inte oroa sig för om någon kommer över spontant för att det är kläder på golvet och 9 månader efter att vi flyttat in så är det fortfarande kartonger kvar.  Jag skäms över min oförmåga att ta tag i plottret.
Den andra sanningen om mig är att jag är en samlare. Inte en manisk hoarder så som man ser på tv men absolut en samlare som tänker att aha, den där saken kan jag behöva till det eller det ändamålet. Jag ser framför mig ett alternativ där jag faktiskt använder alla de dära sakerna som jag sparat eller lagt undran vilket absolut händer men inte tillräckligt ofta för att motivera att spara allt som jag faktiskt sparar.

Jag tror alltid det kommer att bli bättre om jag bara får mer tid/pengar/utrymme så att jag kan få det sorterat/organiserat/omflyttat. Visst. Det bli bättre om jag gör det där. Dock oftast bara för ett tag. Jag önskar att det kunde hålla i sig. Att jag var den där personen som inte jämt och ständigt fick ta nya tag med röran utan att det höll sig fint för att man orkade underhålla det.  Måste jobba vidare på det.