En mask framför ansiktet för att dölja hur jag egentligen känner. Det har tagit ett tag men jag kan nu åter skratta. Men den som känner mig innantill skulle se att leendet är fejk, det är en skyddande mask för att dölja hur jag egentligen känner. Jag är bra på det där. Liksom ta mig samman och skjuta undan alla besvikelser och bara göra vad jag skall. Stänga ute känslorna en stund och iallafall inte visa dem för nån annan än de som jag själv väljer.

Men om du känner mig så ser du darrningen bakom masken, hör att skrattet låter bara så där aningens lite för högt och lite för hjärtligt, du ser hur blicken flackar och hur händerna rör sig. Väl hemma behöver jag inte spela längre. Masken åker av i hallen. Jag målar garagetaket vitt och har ingen tid att tänka. Lilltjejjen hjälper till av hjärtans lust. Där behövs inget skydd. Det är först nu när barnen sover och jag sitter ensam uppe som tankarna börjar vandra och skyddet raseras. Det känns så tomt innuti. Någonting saknas och jag vet vad det är men inte vad jag nu skall fylla hålrummet med. Imorgon går jag åter iväg hemmifrån med masken på, stål kring hjärtat och känslorna lite satta åt sidan. En stund till.