konstigt nog. idag borde jag kanske inte alls vara piggare och aktivare efter gårdagens eskapader med släp, shopping och sjuka barn. Adrian hade feber redan när jag hämtade honom tidigt ifrån fritids och lite senare på kvällen var han en helt utslagen hjälte. Det var då jag insåg att det inte skulle bli någon utbildning dagen efter utan snarare vabb för mig. Efter att varit vaken stora delar av natten, gått upp allt för tidigt, jagat ny chaufför för utbildningen så var jag ett vrak i morse. Så därför känns det konstigt att när jag väl kom hem efter att ha lämnat de andra barnen på skolan fick världens ryck och ville röjja ur köket. Klockan var inte ens åtta men vips så hade jag flyttat runt, putsat fönster, satt in hörnskåpet jag köpte och städat ut. Känns väldigt skönt nu efteråt.

jag fortsatte sedan med att röjja gamla pärmar och papper som jag sparat allt för länge. Tydligen så har jag sparat i princip vartenda lönebesked sedan jag började jobba 1993. (jag får scanna in dem nån dag så man slipper ha dem ta upp så mycket utrymme).

Så jag har städat, putsat, flyttat, sorterat och röjjt men bäst av allt. Mitt i alt det där har jag verkligen tagit mig tiden till att vara nära min lille gosse. krama honom ofta, smyga in på hans rum och servera ett glas iskall mjölk när febern härjar och kinderna blossar, småprata lite med honom när han orkar, pyssla med den rena tvätten till hans garderob för att få vara nära nära. Det är guldkorn. de dära guldkornen som samlas i hjärtat och värmer genom hela vintern. Jag blir lätt stressad när jag inser att jag måste vara hemma och vabba.  Inte stress för att jag inte vill vara hemma utan stress för hur jag skall hinna med allt annat, hur jobbet skall klara sig, hur besvikna patienterna skall bli ( haha snacka om att ha höga tankar om sig själv och sin arbetsinsats) och allt annat som har med det där förbaskade fröken duktig syndromet. Men när jag sedan hag släppt allt det där. När jag återfått fokus på vad det är som är viktigt så blundar jag länge och hårt. Känner en innerlig tacksamhet. Tacksamhet över att jag har möjligheten att vara här. Han är redan så stor min mellangosse. Jag är rädd att om jag blundar för länge så har han blivit vuxen utan att jag hunnit med. Därför vill jag ha varje vabbdag, varje leende, klappa vartenda feberrosig kind. Det finns inte en enda stund som jag vill missa och det finns inte en goare kille i denna världen än vår lille paddling. Som ff kryper upp i knäet, stor som han är, för att bara vara nära en stund.

Så denna dag som började stressigt visade sig bli en av de bästa. Dels för röjjandet men kanske ändå mest för tiden jag får spendera med min gosse. Det är en glädje att vara din mamma du fine lille prins.