Det är fredagskväll igen. Bästa stunden på veckan trots jour och ständigt kontrollerande av telefonen. Det går knappt att förstå att för bara timmar sedan så satt jag på jobbet och hade fullt upp och intensivt med min duktiga student och alla möten med kvinnor och par som man följer en bit på vägen. Det konstiga är bara att när arbetsdagen nästan är slut så känns det ändå bara som om det var ett ögonblick sedan jag steg in där på måndagens morgon. Som om jag bara blundar och vips så har hela veckan gått.

Helgen är ett oskrivet blad denna gången förutom att jag har jour och att mannens farmor kommer hit på besök på lördagen. Vi undrade om de ville komma över och fira adrian med lite fika och de ville de. Hoppas på fint väder så att vi kan nyttja uteplatsen.

Nu har barn och man lagt sig och jag sitter ensam uppe. Har sorterat en hel hög med papper och slängt massa gammalt som jag inte behöver. Skulle nog behöva sortera ut massa mer saker men det får komma sedan. En sak i taget. Jag vill helst inte gå och lägga mig. Gör jag det så är jag ett steg närmare att helgen skall ta slut och jag gillar denna fredagskvälls känslan. Känslan av långledighet, känslan av en helg som ett oskrivet blad. Känslan av att ha hur mycket tid som helst på sig att göra det som jag vill och behöver. Helgen försvinner fort. Två lediga dagar är egentligen ingenting alls och man hinner aldrig så mycket som man skulle önska. iallafall inte jag. Men jag vill ändå försöka hålla kvar vid denna sköna positiva känslan ett tag till. Njuta. Vara.

T.G.I.F

🙂