Klockan är strax över åtta och det enda ljudet jag hör är surret från datorn på bordet framför mig. ute är det nästan vindstilla och dagen ligger lovande framför mig. Som ett oskrivet blad på nått sätt. Idag är det söndag. Sista dagen på långledigeten så det finns massor av tankar på vad jag vill och borde göra. Lilla dottern skall på dansuppvisning och mellansonen har fotbolls match. Vi får dela på oss idag så jag och mamma följer med dottern på dansen och maken följer med på fotbollsmatchen. Storekillen får vara själv hemma. Känner jag honom rätt är han väldigt nöjd med detta arrangemanget.
Jag är öm i hela kroppen efter tre nätter i husbil på hårdare madrasser än vad jag är nöjd med och sedan pånytt grävande i trädgården. Kryddgården är färdigutgrävd men nu skall jag gräva för växthuset. Marken är ojämn och cementplintar skall grävas ned så det är en yta på 2.7×3,3 som skall grävas ur. Dels för att jämna till man kanske mest för att jag skall kunna odla där inne utan att behöva allt för mycket ogräsbekämpning de första åren. Det pirrar i kroppen av förväntan när jag tänker på växthuset. Snart snart är det färdigt och på plats. Då kan jag odla och så. Njuta av lukten av solvarma tomatplantor.
Kanske är det så att jag går från ett beroende till ett annat. För nu när mitt beroende av arbetet börjar lite naggas av så känner jag istället en stark längtan ut i trädgården. Gärna efter fysikst kroppsarbete som gräva, klippa, såga, beskära. Jag är inte bra på det på så vis att jag har några gröna fingrar eller vet hur allt skall vara men jag försöker och gillar känslan av att se någonting växa fram under mina händer.
Men just nu är här så tyst. Alla barnen sover fortfarande vilket känns ovanligt. Det är bara jag uppe och nån enstaka myra som tagit sig in högst ovälkommet. Jag sitter här ensam i vardagsrummet och känner mig omsluten av husets själ. En varm och innerlig känsla. För det är något med detta huset. Det är inte perfekt och färdigt på något sätt men det finns nånting som omsluter mig med värme och välkomnande. Som om det väntat på oss. Länge. Bäddar in mig i trygghet och viskar i örat vad som behöver göras. Låter kanske skumt men så känns det. Tystnaden talar till mig.
Och listan på vad som bör göras är lång:
Tvättstugan är nog i storts behov, fönsterna är gamla och slitna, badrummen behöver ses över, taket är gammalt, uppvärmningskostnaderna är enorma vintertid, ytterdörren är sned och innerdörrarna i fulfuru, förrådet är opraktiskt med sina garderober som är svårhanterliga. Om jag blundar och lyssnar så talar huset om för mig vad som behövs och i mitt sinne frågar jag… skjutdörrar istället för fönster. Är det ok?
Nu är det dax att börja dagen. Efter frukost vill jag ut i trädgården och ladda om för en ny vecka. Samla solsken och grönska i hjärtat inför en ny vecka med patientmöten och examenstankar.