smyger mig in i rummet där min yngste son ligger och sover. Skulle bara släcka lampan inne på hans rum och gosa min hand mot hans mjuka kind, pussa hans fjuniga huvud med det mjuka nyklippta ljusa håret och viska att jag älskar honom så som jag brukar göra på kvällarna. Men när jag smyger in och ser honom ligga där, fötterna utanför täcket, platt på mage med det vackra ansiktet så slår känslorna emot mig. Så omtumlande starka.

Så starkt, så intensivt, så innerligt älskar jag detta barnet. Känslorna slår emot mig som en stark brusande våg som fullständigt nockar mig. Känslan av att ingenting någonsin får hända med detta barnet. Känslan av att vilja behålla detta ögonblick för evigt. Känslan av total villkorslös kärlek.

Att få barn är att göra sig själv sårbar. Men det är också en sådan glädje och lycka att han kom just till oss!