Rösten håller inte längre. Helt plötsligt är det inte bara så att du är lång för din ålder och stor pga dina gener. Nej nu märks det så tydligt att du håller på att växa upp. Rösten skorrar, höga toner ena stunden, låga nästa. Tunna fina hår på överläppen och antydan till finnar på näsan bredvid dina fräknar som du inte ärvt av mig. Du är med full fart på väg in i vuxenlivet. Snart tretton och tonåring. När målbrottet kommer kan jag inte längre förneka att du växer och utvecklas. Ändå är du fortfarande mitt lilla barn. Det lilla barn som låg insvept i en filt i min famn denna dag i december vid millenniumskiftet klädd i landstingets gula sparkbyxor och en stickad jordgubbsmössa på huvudet. Alldeles illröd. Den underbaraste unge jag någonsin haft i mina armar. Du är fortfarande den tultande lilla pojken som på stapplande ben tog sig fram efter hunden. Som älskade att sitta i knät och kela örat. Fortfarande de vackraste bruna ögon inramade av långa mörka ögonfransar.

Omtänksam, envis, blyg, stilla, framåt ja det finns massvis med sätt att beskriva dig på och jag är tacksam över att ha fått uppleva alla dina sidor i snart tretton år. Nu när du är på väg in i vuxenvärlden älskar jag dig så där ändå lite mera. Du stapplar dig fram, osäker som ett barn ibland, kreativt fungerande som en ung pojke andra tillfällen. Det finns mycket för dig där ute att upptäcka och världen omkring skrämmer mig ibland. Det skrämmer mig att den så lätt kan göra dig illa. Samtidigt som jag vet att jag måste släppa dig fri och låta dig upptäcka världen där ute själv.

Jag älskar dig så högt min son. Till solen och tillbaka ned till gräset. Så som det alltid varit och alltid kommer att vara. Om jag inte lyckas med någonting annat i livet än att vara din mamma kommer jag ändå vara den som lyckats med allt. I dina ögon ser jag längtan och förväntan men också tretton år av kärlek och omsorg.

Mitt lilla stora nästan vuxna barn.  Du håller mitt hjärta fortfarande så fast i din hand.