ytterligare ett steg. Igår fyllde jag 38. En härlig födelsedagshelg där jag fått umgås med en stor del av de människor som betyder mest för mig. Våra bästaste vänner, både fredag och lördag, god mat och finaste födelsedagsfrukosten och nu idag kom mina föräldrar som varit i Spanien i 3 veckor. Barnen hade längtat sig blå efter mormor och morfar. Speciellt Filippa som längtat så efter att bli firad för att hon fyllt sju år. Helgen har gått snabbt och nu är det söndag och  jag sitter en stund själv innan det är dax att sova och vänta på att veckan skall börja om. Så här dagen efter min födelsedag så sitter jag och funderar över de som inte fyllde år i år. Som nu finns i en annan dimension. Jag har nu fått den stora förmånen att få fylla 38 år. En del av de som har betytt någonting för mig har inte den förmånen.

Det var i tonårstid. jag kommer knappt ihåg hur vi började att umgås men jag har för mig att det var någonstans i slutet av nian. En vänskap som var speciell, inte så att den gick igenom eld och vatten, snarare genom skratt och gnissel. För visst fanns vi där för varandra men det var snarare så att vi prövade varandra och vänskapen och livet än att vi svor evig vänskap. Men under ett par intensiva år så upptäckte vi världen tillsammans. Känslor, svek, kärlek, skratt och tonårstid. Åren gick och vi gled mer isär. sista gången jag träffade dig var på stan. Våra liv hade gått åt helt skilda håll men vi pratade om att ses, att uppdatera oss och att suga på gamla minnen. Det hände aldrig.  För den där dagen då du kom cyklandes och den där lastbilschauffören som troligtvis aldrig såg dig…

Snart  har 20 år passerat sedan den dagen men jag tänker fortfarande på dig. jag undrar vad det hade blivit av dig om du fått leva fullt ut. Vilka stora eller små dåd som du skulle utfört. Om du fått barn. Hur hade de sett ut? Hade vi haft någon kontakt? Du levde alltid fort. Kanske visste du att det var någonting som du måste. C – du kommer alltid att leva i mitt tonårshjärta.

Många år längre fick du min älskade Pernilla. Men trettiosju fick du inte fylla, du somnade in tre veckor innan din födelsedag. Trettiosex år 11 månader och en vecka. Det är lite mer än ett år sedan jag fick reda på att du inte längre fanns. När jag tänker på den dagen kan jag fortfarande knappt andas. Så skulle det ju inte vara, det skulle ju finnas så mycket tid kvar. Våra liv var tätt sammanflätade i början och tjugo år efter det så var de milsvida olika. Ändå var du min syster och när du är borta så saknas det någonting inom mig som ingen annan kan fylla.

Det är sjukt egentligen hur livet kan te sig. Här sitter jag, två år ifrån fyrtio. I ett stort hus i en del av en stad jag aldrig kunde tro jag skulle leva i. Gift. Tre barn. Drömyrket och jobbet som nu börjar bli stiltje. jag var den som fick leva så här långt och kanske dubbelt så länge eller mer.

I tanken ser jag ff mina vänner från tonårstiden som de var när vi var 17 men livet går vidare och nu är jag ett år äldre men inget visare.