Egentligen kan jag inte säga att jag är olycklig. iallafall inte deprimerad? eller är jag? Jag tror inte det. Men jag har märkt en sak som inte direkt gör mig lyckligare. Idag krävs det mer stimuli för att göra mig glad. Att få mig att känna den där bubblande härliga glädjelyckan i magen som fyller en bättre än den finaste champange.  Jag undrar vad det är som gör att vissa perioder i livet är det lättare för skratt och pirr i magen medans andra delar av livet är det nästan ingenting som fungerar riktigt bra.

Det finns mycket fint i mitt liv. barnen börjar bli stora och jag har andra möjligheter att satsa på mig själv. Ändå har jag kommit till vägs ände där jag kan känna att jobbet utmanar mig inte alls så mycket som det gjorde förut och jag har nu bara en enda önskan och det är att faktiskt vara hemma mer med barnen. Jag har en längtan efter mera barnfötter som springer runt i huset.

Jag har börjat på masterutbildningen i sexologi som borde vara det mest inspirerande som finns men har mer eller mindre bara flutit igenom den första kursen utan den spännande känsla som tidigare brukade infinna sig när jag kom ned till Malmö för en föreläsning.

Jag har världens bästa jobb, men det krävs mer och mer stimuli för att utmana mig, och de små leenden som gladde mig förr berör mig inte lika mycket längre.

Och jag saknar det, saknar den himla stormande lyckokänslan eller bara dagens glädjor. Det har varit mycket runt omkring mig sista tiden och det har gjort mig hudlös, kanske är det så att just jag reagerar på det viset att jag drar in på känslorna när det blir tufft. Som nån slags överlevnads strategi. Dum sådan i såfall.  Hur jobbar man för att känna mer glädje i sitt liv?