Jag har aldrig varit så lyckligt förunnad att jag tillhört skaran som kunnat lägga sitt huvud mot kudden och bara somna. Jag har alltid önskat att jag varit en av dem men min lott har snarare varit en av de sömnlösas. Mest under barndomen har det handlat om ren insomnia. Jag har alltid haft svårt att somna men när jag väl har somnat så gör det ingenting om jag vaknar för att jag somnar snabbt in igen. Som barn kunde jag ligga länge länge länge. jag läste så mycket jag kunde, funderade, skapade sagor åt mig själv, bäddade ned mig med gosedjuren tätt tätt under täcket för att ingen skulle komma åt någon av oss. När jag var 13 ¨år så dog min mormor. En av de första som stod mig så där innerligt nära. Jag älskade henne med varje fiber av min barnkropp. När hon försvann så sprang jag ut i växthuset ( vet inte hur det blev att jag hamnade där) stängde in mig och grät i timmar. Jag minns inte att någon var med mig utan jag var själv. Sorgen blev så innerligt stor. Jag grät mig ofta till sömns under en lång tid. I slutet av tonåren när jag flyttade hemifrån blev inte direkt sömnproblemen bättre. Snarare värre. Jag gick hos en psykolog som rekommenderade mig en sjukgymnast som jobbade med något som heter autogen träning. En form av avslappningsträning som faktiskt har hjälpt mig mycket genom åren. Jag använder fortfarande den avslappningen när jag har svårt att slappna av och komma till ro så här 20 år senare. Jag har inte lika stora problem med att somna in idag. Jag kör ett par rundor wordfeud på telefonen som gör min hjärna tröttare och dåsigare. Sen försöker jag lägga mig i en bra position för avslappning och om jag trots allt inte kan somna så kör jag träningen till avslappningsmusik.

Det som är det största problemet numera tror jag är kvällar som denna. Eller ja. inte ens kvällar längre utan nätter. Nätter som jag inte kommer till ro end för att lägga mig och försöka somna. Nätter jag inte vågar berätta för min man om. Jag lovade honom att försöka gå upp vid elva. Nu är klockan strax två. Jag måste säga att jag skäms lite. Samtidigt som jag vet att jag klarar mig mycket bra på lite sömn. Nån gång då och då behöver jag sova ut, oftast en dag eller två i veckan men annars kanske jag sover mellan 3-6 timmar per natt.

Ibland är det den kreativa delen av hjärnan som går på spinn. Som liksom inte tillåter nån form av avslappning eller vila. Jag menar, vad  händer då? Ingenting! Och om ingenting händer blir ingenting gjort. När här helt enkelt finns så mycket att göra. Den andra delen är den mer ångestladdade delen av mig. Hon är svårare att bekämpa. kreativa kan jag i alla fall greppa och resonera med. Ångest är svårare.

Idag skulle jag ju lägga mig, jag skulle läsa ett par kapitel i den nya Anna Jansson boken som jag precis börjat på och jag skulle sova lagom mycket.

BS är vad det blev av det. Klockan är redan för mycket. Jag går stilla runt i huset. Dricker ett glas vatten, funderar med mig själv, överlägger om jag kanske möjligtvis bara idag kan slippa borsta tänderna, men på den punkten är jag benhård. No exeptions. Barnen sover gott. De två små sover skavfötters i Adrians säng. Storebror gick ned för två timmar sedan. Och jag. jag var som Alfons, jag skulle bara.