Det droppar ute. Töar och droppar. Snön smälter undan från gatorna och det droppar från tak och räcken. Plusgrader ute. helt fantastiskt. Strax efter middag tog jag och grannen en promenad och då var det milt i luften. Lovande på något vis. Jag fylls åter av den där pirrande känslan inuti. ¨Längtan efter vår. När andningen blir frisk och lätt även om det fortfarande är kallt ute. När det liksom inte gör någonting att det slaskar utan all smältande snö och kyla är ett löfte om det som kommer. När fågelkvitter åter skall ta över. När grönskan skall segra över bruna kala grenar och vinande löv multnar bort. Löftet om återuppståndelse. Att ljuset åter är tillbaka.

Varje dag blir helt plötsligt lite underbart ljusare och livet blir lite lättare att leva. Inte bara är världen ny, våren ät i antågande. Som om Aslan själv vandrade genom vår hembyggd och spred knoppande grönska och löften om en bättre tid. Få stunder om året är bättre än när det är pånytt fött. Inte som på nyår. Nej. Inte den sortens nyhet. Utan löftet om en ny spirande knoppande vår.  Jag vet att det är långt kvar. Att vi inte ännu är DÄR. Utan att det faktiskt fortfarande är vinter. men det är okej. För löftet om vår har borrat sig in i mitt hjärta. Längtan växer sig stark. kanske blir jag poetisk men just dessa våriga känslor denna dag med smältande snö och plusgrader får mitt hjärta att sjunga. Och det är något som världen behöver.

Inte bara vår utan sjungande hjärtan.