Det var 2006 som vi flyttade. Från mitt lilla hus på tre rum och kök ( 84 m3) som jag köpte 2003 och flyttade in i med Samuel då två år gammal. Efter ett par år kom maken in i bilden och sedan utökades familjen med vår fina gosse Adrian. Det var ju så klart trångt redan då och vi bestämde oss för att vi ville köpa mikaels föräldrars hus i ett litet samhälle utanför stan där barnen redan hade dagis. Allt för barnen. För att de skulle ha trygga uppväxtförhållanden och bilfria gator att lära sig gå, springa och framöver cykla. När det stod klart att vi väntade tillökning igen blev det ohållbart med vårt lilla hus och under sommaren 2006 under mitten av graviditeten så flyttade vi in. Filippa föddes i november det året.  Det var mycket att göra vid huset. Dels för att vissa saker var extremt slitna men också för att göra det till vårt. Inte så att maken skulle känna att han flyttade hem igen utan snarare att vi gjorde huset till något annat än det hem han flyttade in i som femåring och sedan växte upp i.

jag målade och tapetserade, drog bort lister och paneler, satte upp och rev ned väggar. byggde nya rum och la andra golv. Huset förändrades. En sak köpte vi helt ny till detta hus och tills dess att vi flyttade in. Soffan. Vi (eller kanske jag om jag nu skall vara ärlig) hade sett en vit skinnsoffa på IKEA, provsuttit och provlegat. Den var som en dröm. Som gjord för detta huset. När den väl kom på plats så stod den så rätt så rätt!!!. Den passade in i rummet oavsett de orangea väggarna som var från början. till den bruna mönstrade tapeten jag satte upp med beigea väggar till den fantastiska vit/silvriga tapeten med snurklor som jag hade haft överallt om den bara fanns kvar att köpa. Som gjord för det lilla rosa huset och som figursydd och perfekt måttad in i vardagsrummet.  Den passade oss perfekt.

Sex år senare. Nu i nya huset på lyckorna kan den inte vara mer fel 🙁 Det som var så rätt på ena stället blev helt tokfel på nästa. 🙁

Det spelar ingen roll hur jag möblerar runt kring eller vilka tillbehör i form av kuddar, filtar jag än lägger till det blir ändå bara fel. Det gör mig tokig.  Så fort jag kommer hem så står den där och blänger på mig. Dumma soffa. Den skriker ut att den inte passar in och eftersom vi båda två envisas med att placera rumporna på samma ställe hela tiden har den blivit väldigt nedsutten. Allt med den är fel och jag kan inte förstå hur jag velat ha en sådan soffa. Men det är klart. Soffan var ett härligt val till det liv vi levde då. Den blev en del av vardagsrummets själ i det lilla råååsa kedjeradhuset där vi bodde. Det skulle kanske vara konstigt att förvänta sig samma känsla i ett helt annat hus som vi valt av helt andra förutsättningar. Här behövs något annat för att vi skall hitta hem och få fram detta rummets själ på bästa sätt. Ändå har jag svårt att göra mig av med den. Funderar på om den kan användas på nått annat sätt någon annan stans. kanske lever jag onödigt kvar i det förgånga men jag har alltid haft svårt för att separera mig ifrån saker som en gång haft ett känslomässigt värde. Även om det bara är en soffa som det handlar om.

Men det är fascinerande otäckt och förunderligt att någonting som en gång var sååå rätt nu kan vara så fel.