häromdagen fastnade jag i gamla bilder. Jag letade efter ett fotografi på orrars kristallkrona som jag hade tänkt lägga upp till ett blogginlägg och dök rakt ned i känslomässigt vatten. För första gången uteblev kallsupen av att titta på bilderna ifrån morfars hus. Jag kunde titta på dem mer på avstånd numera och det är lite lättare. Kanske för att det ändå snart gått fem år. Förutom de bilderna så fastnade jag i bilderna på min Samuel. Äldsta sonen som detta året kommer att fylla 14 år. En av de första bilderna på honom la jag ut på bloggen här om dagen. Jag tittade på de där första bilderna ifrån BB. Från den tiden jag inte hade någon digitalkamera överhuvud taget. Jag minns att jag som höggravid gick och köpte en APS kamera som var det som var inne då. Filmerna var inte som det varit tidigare negativsrullar utan varje film var som en liten kassett man satte in i kameran och så spolades filmen fram rent automatiskt och efter sista bilden spolade kameran själv tillbaka filmen in i kassetten och där minimerade man riskerna för att råka öppna kameran och exponera filmen. Kameran kostade ca en tusenlapp och det var skitdyrt på den tiden. Filmen var också dyrare men jag kunde inte riskera att inte få med några bilder från förlossning och BB så det var bara att betala och se glad ut. J
Jag har massvis med bilder från BB och första tiden. Men det märks så väl vilken fotonovis jag var. Långt ifrån, samma motiv, samma vinkel och försiktigt. Det är stor skillnad på mitt bildspråk idag när jag har fått leka med digitalkameran. Min första riktiga digitalkamera kom in i vår värld ett tag senare. Han var kanske sex månader och då kostade den mellan 5-6 tusen. Det var kostsamt det med på den tiden. Men jag älskade det. Kunde ta hur mycket bilder som helst på det älskade barnet. När jag tittar på dem bilderna idag är det inte direkt någon fantastisk kvalitet på dem heller men jag är glad för dem för de är många och där finns fantastiska lyckträffar. Samuel har fått posera på åtskilliga tusen bilder. Vilken fantastiskt skatt. Detta älskade barn som jag nu kan blicka tillbaka och följa. Från de första stapplande stegen, busstreck han gjorde när han sprang runt i sin gåstol och drog runt toapapper i hela lägenheten eller hämtade saker för att utforska med min och händer. Sandätning på östrastranden, kramar i knäet på älskade äldre generationen. Jag har en fantastisk bild på Samuel och hans gammelfarfar som då var 90 år fyllda ( när samuel föddes) och en liknande när gammel elof fyllde 100 år och Samuel står bredvid honom med samma vägg, tavlor och prydnadssaker. Vilken gåva. Samuels gammelfarfar blev 101 år gammal. Resorna och utflykterna som vi gjort finns dokumenterade. Runt när Samuel var fem år gammal och hans fina lillebror fötts så köpte vi en ny digitalkamera för den andra var i färd med att ge upp efter fyra år och tusentals bilder. En systemdigitalkamera. Massvis med kosing igen men åh vilka bilder. Nu ökade fotograferandet igen i takt med att hjärtat åter svämmade över av kärlek till ett barn.
Sedan dess har vi begåvats med ännu ett älskat barn och en nyare digital systemkamera. Jag har i min dator en hel skattkammare fylld av kärlek i form av bilder. Från första stund med barnen tills dagens datum. Deras steg, cykelturer, skolavslutningar och bad på stranden. kramar, upptäcktsfärder och såpbubbelsblåsande. De gör mig lycklig. De mesta av bilderna har jag både brända på skiva och förvarade på server, portabel hårddisk och två datorer. Overkill??? Kanske , men jag kan inte föreställa mig min olycka om alla bilder försvann.
När jag sätter mig ned och tittar igenom, minns så kan jag inte låta bli att le. Ljuvliga barn. härliga stunder. Älska.
Så nu när min stora kille är tonåring är det inte lika lätt längre att få honom att ställa upp som modell framför kameran. Han vill helt enkelt inte längre och går inte att locka som tidigare. Han sitter ibland uppe med mig på kvällarna och vi pratar lite granna, tittar på tv serier, dricker glögg eller the beroende på säsong. Att älska honom är lätt. I honom ser jag fortfarande den blyga femåringen med ljusstämma. Och jag älskar honom så att hjärtat värker. Det gör ont i varje cell av min kropp. Jag är lyckligt lottad som får se honom växa upp till en man. Från det röda lilla knytet som låg i min famn och jag förundrades över att han var hel och färdig, till den person han har blivit. Jag är stolt över honom. Han är längre än mig nu, väger som en vuxen person, börjar försiktigt bli bredaxlad och få mörka fjun på överläppen.
Att älska dig är lätt Samuel. Allt jag ber om är att få fortsätta att finnas i ditt liv ett tag till. Helst i många år till. Så där femtio sextio år. Jag vill se dig växa upp ännu mer och bli vuxen. Skapa ett eget liv och fortsätta interagera i mitt.
Att älska dig är det lättaste som finns.
för att just du är du.