Och då menar jag för en gångs skull inte metaforiskt. Utanför fönstret är det dimmigt. Tunn grå dimma som sveper in lanskapet runt omkring i en tjock filt. Allt får en helt annan mening. Mystiskt. Kallt. Det är onsdag och mitt i sportlovet. tyvärr inte riktigt det aktiva lov som jag hade tänkt mig.  Yngsta dottern har vattkoppor, äldsta sonen har besvär av sitt nageltrång som blommat upp igen och mellankillen sover hos en kompis. Själv vaknade jag med jätteont i halsen och börjar återigen snörvla. Troligtvis pga all närkontakt med sjuka barn under en längre period. Känns inte helt ok att jag skall till Malmö i morgon för som det känns nu så vet jag inte ens om jag skulle orka. En komplettering lockar visserligen inte heller men vi får se i morgon hur det känns då. rent mentalt känner jag att jag är nog på väg in i dimman. Sjukdomsdimman. Blä.