I går kväll hade jag bara två barn hemma.  En jättestor omställning efter att ha haft fyra barn ett tag. Adrian har haft en kompis som sovit över här i två nätter och nu var det hans tur att följa med kompisen hem och sova en natt där. Jätteroligt för honom men själv gick jag runt med en oro i kroppen som inte var att leka med. När något av barnen inte är hemma är jag halv. Det saknas någonting viktigt här hemma som inte kan ersättas av någonting annat. Förutom de tillfällen som han sovit över hos mormor och morfar så är det bara andra gången som han sover över hos en kompis. Mitt älskade lilla klisterbarn.

Jut nu har jag svårt att förstå och ens tänka tanken på att mina barn en dag inte skall bo här hos mig. Blotta tanken gör att jag knappt kan andas.

jag känner igen känslan från när Samuel var liten och hade åkt hem till sin pappa för att vara där en helg eller en vecka. Jag var lika vild som ett skadeskjutet djur. Sårad, halv, helt bortom mig av frustration och smärta. Det blev lite lättare ju äldre han blev men det är fortfarande inte enkelt.

Ikväll när han är åter så är jag bättre. Store sonen är dock hos en kompis och sover över där så familjen är fortfarande halv och det är först nu som jag känner igen känslan. Förstår varför jag reagerar som jag gör. Varför det gör ont i magen och trycker över bröstet. Varför jag känner mig sjuk och halv, lättretlig, irriterad och frustrerad. Vankar av och an och får ingenting gjort.

Älskade barn.

Jag vill att ni skall ut och upptäcka världen.

Men snälla kom tillbaka in i min famn en liten stund då och då.