finns du där?

Hör du mig från ovan regnbågen?

Du måste finnas där. Du måste faktiskt. För även om det har gått över fem år nu sedan du försvann så kan jag inte acceptera det faktum att du inte längre skulle finnas. Jag älskar dig idag, igår och alla andra kommande och passerade dagar. Idag skulle du fyllt 91 år om du funnits här hos oss. Även om jag vet att det inte hade varit din önskan så kan jag vara lite (mycket) långsint tjurig över att du valde att lämna oss istället för att följa med en stund till på vägen.

Du har missat så mycket. Jag gifte mig ett halvår efter du försvann. Trots att jag vet att du tyckte mycket om Mikael och varit nöjd med mitt val så är jag aningens sur för att du inte var med. Jag fick mitt drömjobb men du han vara med så länge att jag hade fått vikariatet. Du var med på min examen. Vilken lycka. Underbara morfar. Du har missat att barnen har växt upp. Även om du fick vara med om deras födelse och de fick känna sig vilkorslöst älskade av dig. När du var med så var du ständigt närvarande. Tyvärr minns de inte så mycket. De var för små. Men Adrian berättar ofta om att han känner din hand i hans när han skall sova. Jag tror du är där. Vakar över mina små. Jag vill tro det. Jag vet att jag borde fokusera mer på allt som du faktiskt fick vara med om. Alla jular, alla lyckliga stunder, skolavslutningar, examen, födelsedagar och bara vanliga dagar när vi träffades för att vi ville.  jag vet att det är fel och egoistiskt av mig att sakna dig så fruktansvärt. Men jag kan bara inte låta bli. Kan inte låta bli att prata med dig ibland. Kan inte låta bli att undra om du finns där uppe ovan regnbågen.

Grattis på din 91 års dag. Älskade morfar.