Vattkoppor tär på psyket, vabb på sömnkontot och sömnbrist håller på att göra mig knäpp. Älskade fina barn som inte vill gå till skolan fören alla prickarna är borta. De sista prickarna håller på att torka in, en del av skorporna har fallit bort men det är fortfarande stora fula röda i ansiktet bland annat på ögonlocken och på näsan. Han gillar inte att titta sig i spegeln.

Mamma, är jag fortfarande fin eller tycker du bara om mig när jag inte har några vattkoppor? Ledsen liten prickling tittar med bedjande ögon. Jag vill inte att någon skall se mig.

Du är vacker min fina gosse, prickar eller inte. I mina ögon är du finast.

Mitt i all vattkoppssjuka har lillasyster mardrömskavalkad. Mer eller mindre varje natt vaknar hon och gråter, vill helst springa in och ligga nära nära som skydd från allt det läskiga utanför. Med en stor sjuåring bredvid sig så sover man inte helt bra och jag vaknar ofta med ont i mer eller mindre hela kroppen. Helt plötsligt så känner jag mig gammal. Är det så det blir när man närmar sig 40?

Jag funderar på om tröttheten kommer av alla sjukor eller ålder eller bara kidsens mardrömmar.

Men trots trötthet och sömnbrist, vabbande och vattkoppor så växer längtan ännu en gång. Tyvärr helt oförståelig för andra.