orken rinner ut ur min kropp. Tar sakta slut. Brinner upp på ett bål av känslor, tankar, funderingar, oro, ångest och obeslutsamhet. Flera veckors feber och förkylningar toppas av vattkoppor och vab. Tillslut hinner jag inte alls med. Kroppen känns stum och omedgörlig. Sinnet blir slöare och slöare. Orken tryter. Känslorna svallar. Minsta lilla sak växer till oanade proportioner.

Något måste hända nu. Förändringens tid är kommen. För inte kan jag gå mot min 40 års dag utan luft i mina lungor?