Jag fastnar. Mitt i allt. I vad det än är jag gör. Jag fastnar upp i tanken och den uppfyller mig. Det är sällan en positiv vettig tanke. Nä. Snarare är det en tanke fylld av oro och ånger. OM något jag borde sagt eller inte gjort. Jag försöker att andas igenom den istället för att låta den genomsyra allt som är jag. Ändå stannar världen. Blicken blir tom och stel som om jag inte längre ser någonting. Det blir svårare att lyssna och ta in allt som händer omkring mig. Blicken fastnar på något helt oväsentligt. En sned tavla. Åh herre gud så kan det ju inte vara. Sned tavla? Nä. Kan sedan inte få bort tavlan ur sinnet. Den stör liksom, precis som tanken jag inte kan skaka av mig.

Jag andas djupt och vänder mig mot barnet vid min sida. Försöker lägga över all min fokus på henne. Kramar henne hårt. Andas in i hennes hår för att ta in doften av henne och låta den ta över. Tanken vägrar dock ge med sig. Känner hur det börjar sticka och pirra i händer och i fötter. Reser mig upp. Rättar till tavlan på väggen. Ur fokus. Blickan  flackar vidare. Jag går en bit. Försöker minnas vad jag tänkte innan jag fastnade. Innan röran i tankarna. Försöker fokusera. Gör om det jag gjorde innan. Försöker bryta mönstret. Andas in sakta genom näsan, ut långsamt men kraftfullt genom munnen för att förstärka avslappningen i kroppen. Tänker på andningen.  Vänder mig återigen mot barnen. Smeker försiktigt sonens kind. Pratar stilla med honom om dagens läxor. Försöker hitta sysslor som bryter det inkörda spåret. Blundar för att inte se att gardinens veck är fel. Jag känner dem inom mig. Hur fel de hänger. De kan bara inte vara så.  Försöker åter bryta. Lägger an blicken på den nytapetserade väggen. Med tapeten som jag älskar. Låter den fastna på min näthinna och bara andas en stund. Kramar om barnen. Bryter mönstret. Reser mig och går vidare.