Jag har en hatkärlek för dessa skidresor. För även om jag älskar hela äventyret, vännerna, umgänget, barnens glädje och även ibland att faktiskt stå där på skidorna så är jag ofta rent livrädd. Rädd för farten, rädd för höjden, rädd för allt. Jag känner mig ofta som en rädd bambi när jag står högt där uppe och tittar ned. Hur högt det ser ut, hur läskigt det är och hur i hela världen skall jag ta mig ned? Jag väljer att försöka. Mer nu än någonsin, mest för barnen. Att de skall känna att jag vågar vara med dem och att jag vill göra detta. Inte enbart för deras skull utan även för min egen. För att bli bättre. För att våga. Jag känner att jag åker bättre iår än jag gjort innan. Men samtidigt är vädret sämre och det är mindre tillfällen att åka. SÅ mycket gillar jag det inte att jag åker i dimma, blåst och snöande småspik. Men jag försöker. Idag var det som att försöka tugga sig fram genom tapetklister. Inget kul. Ett åk och sedan var det bra. VI gick in och fikade istället.