för nio år sedan vid denna tiden hade jag precis kommit hem. Vi bodde då i det lilla vita huset med endast tre rum och kök som jag köpte till mig och Samuel ett par år tidigare. Efter att ha spenderat en natt på BB tillsammans som nybliven familj så ville jag hem. Delvis för att barnmorskan som tittade in under dagen lite försiktigt la fram att det var såååå fullt på förlossningen och BB och det gick ju så braaaaa för oss. Väl hemma med vårt första gemensamma barn, vår andra prins, mitt andra underverk kändes det tomt utan storebror. jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter någon som efter mitt första barn i det läget. Det känns alltid fel att inte ha sina barn nära sig som att vara halv, luften i lungorna tar liksom slut.

Adrian var lite drygt ett dygn gammal och äntligen var det över. Graviditeten som började men 17-18 veckors illamående och foglossning från v 12 som eskalerade och tillslut gjorde att jag knappt kunde gå över huvudtaget. En av de jobbigaste graviditeterna, en jobbig förlossningsupplevelse som ändå ledde till det vackraste barnet vi sett. Jag får tårar i ögonen och magknip av att bara tänka på kärleken jag känner för detta barn. Helt ljuvlig redan från första början. För nio år sedan låg han där, så varm och mjuk på mitt bröst. 54 centimeter lång och 4070 gram av rent underverk. Dagen innan var mest ett töcken. Efter tre dagars  igångsättning föddes han 31/3 klockan 12.59, hans pappa grät och jag var helt slut. Helt blå och kladdig låg han på min mage. Sedan den dagen har jag älskat honom vilkorslöst.

För nio år sedan hade jag blivit mamma igen. För andra gången. Återigen till en vacker prins.

Idag nio år senare känner jag mig så tacksam över att ha fått bli just hans mamma. Tacksam över den härliga kväll vi igår hade tillsammans när vi firade att du funnits hos oss i nio år.