när våren kommer. Det är sjukt egentligen. Hur fort det går. Jag har längtat i veckor ja månader efter ljuset. Efter möjligheten att vara ute och gräva. Efter ljummare kvällar eller i alla fall att man kan vara ute med bara en tjockare tröja på sig.  Jag har längtat till grill och fågelkvitter, solnedgångar och uterum, knoppande löv och jord mellan fingrarna. Plötsligt så är den tiden här. Som i ett enda andetag och jag är nästan rädd för att andas ut. För tänk om det går för fort. Vips så är den här ljuva tiden förbi. Tiden räcker inte till för allt som vi vill göra. Det är aktiviteter, jobb och träffar. Resor planeras och umgänge. Ändå är jag mest rädd för att inte hinna med att gräva klart i trädgården. Det har på sätt och vis blivit min terapi. Att gräva.

Förändra genom fysiskt arbete. Fast på ett behagligt sätt. Jag försöker att blunda och andas. Njuta av nuet och varje värkande muskel med ett leende. Nu är det helg och denna helgen så skall jag verkligen andas och bara vara.

Och gräva.