när jag var liten var mina föräldrar lika delaktiga i allt. Jag är född på mitten av 70 talet men hade ändå föräldrar som var i mina ögon oftast jämlika. De delade på matlagning och framför allt på omsorgen av oss tre barn. Pappa var lärare och hade då arbetstider på mellanstadiet som innebar att han var mycket hemma med oss på dagtid för att sedan sitta långt in på natten för att rätta prov, uppsatser och matteböcker. Jag minns honom som jämställd. Maken är fem år yngre men kommer ifrån en annan familjeuppsättning. Han berättade för mig att de första fem åren var hans pappa någon som kom hem och tog min plats i mammas säng på helgen. Därefter någon som började engagera sig i sönerna först när det var dax för att börja köra dem till olika aktiviteter. Våra världar krockade mer än vad man kunde tro.

Jag trodde nånstans i min enfald att välja att leva tillsammans med en man som var 5 år yngre skulle innebära en mer jämställd relation och en man som skulle engagera sig i våra barn och vår familj. Visst försöker han. Men vi har så olika förutsättningar. Mina förutsättningar med föräldrar som bara delade på allt, var lika mycket hemma och tog lika aktiv del i barnskötsel. Min pappa var/är oerhört förtjust i små barn, är gärna den som sitter med en liten bebis i famnen länge länge, byter blöjor, jollrar och beundrar medan min mamma kanske snarare pysslar med dem när de är lite större. De gånger vi behövde barnvakt när barnen var små var det oftast min pappa som kom.

Maken minns inte att hans pappa någonsin bytt en blöja. Jag vet hans mamma sa en gång när mellangrabben var liten och farfar bytte blöja att det var ingen syn hon sett ofta (någonsin). Han minns inte heller att orden ” jag älskar dig” var något man sa speciellt ofta & den som tog största ansvaret för hem och familj var hans mamma.

När vi träffades tyckte många att jag hade tur som träffat en sådan jämställd man. Detta för att han gärna lagade mat, helst varje dag. Han ville vara föräldraledig ( hans bild av föräldraledigheten ändrades dock rätt fort efter första barnet, då det inte blev den lugna speltid han tänkt sig med  barnet sovandes i barnvagnen bredvid)

Hur får man detta att gå ihop? Båda två älskar vi våra barn. Helt sanslöst. men vi visar det på olika sätt och vi pratar med dem med olika språk. Jag önskar jag varit mer medveten om denna biten innan, att vi kunde ha pratat mer om förutsättningarna och tankarna innan barnen kom men hur skulle man kunna veta att vi skulle ha så olika syn på så mycket? Jag förstår att det krockar för många. Det är rena rama radiobilarna i vårt hus för det mesta och jag vet inte alltid hur jag skall tackla det.  Jag vill tro att jag valt en man till mina barn som skulle kunna älska och ta hand om dem även om jag en dag inte fanns här. Ibland är jag säker, andra stunder tvivlar jag.

hur skall man då bli mer synkade? För inte bara för barnens skull utan för våras. Få saker tar död på romantiken lika fort som tjafs om barnuppfostran. Få saker är så känsliga och väcker så mycket hos oss båda. Kanske framförallt hos mig.