Redan tidig morgon hade dimman brett ut sig. Inte den där trolska dimman som kan svepa in över ett landskap och göra det magiskt utan den sortens dimma som snarare som ett tjockt blött täcke som lagt sig över omgivningarna. Jag stod ett tag i hallen med mitt prickiga paraply i handen och övervägde om jag trodde att jag skulle behöva det eller inte.  Tillslut fick det i alla fall följa med ned i väskan. Snabbt in med älskade barnen i bilen och så vidare till skolan. Samuel har specialvecka denna veckan och hade sovmorgon. Lyxigt nog. Men å andra sidan kan de verkligen behöva det med tanke på hur tufft schema de har i sjuan. Jag beundrar honom så för allt han gör helt utan att klaga. Finare tonåring finns inte.

när barnen är avlämnade fortsätter bilfärden ned mot stan. Mot jobbet. Parkerar som vanligt en bit bort och går mot jobbet. Idag har jag tur. Fina möten & glada skratt. Innan jag vet ordet är dagen över och jag ger mig hemåt. Idag har jag tur och slutar faktiskt tre som jag har planerat. De dagarna är inte jättevanliga och jag känner mig ändå tillfreds som hunnit med både min och lite av mottagningens administration.

Hela dagen kan jag se dimman genom fönstret. Drömmer mig bort en minut på lediga stunder. Längtar ut.