Det slår mig plötsligt. Om igen. Det har slagit mig förut en del på sista tiden och det är lika jobbigt varje gång. Hur fort det har gått. Här sitter jag. Snart 40 år gammal ( vilket f.ö. är helt okej med mig, jag har inte ont av att jag blir äldre) och barnen är så stora. Det känns som om jag har missat någonting. Jag älskade tiden när de var små och det händer att jag saknar den tiden. Rätt ofta faktiskt.

Min man är glad över att de är stora nu. Han gillar det faktum att man kan prata med dem och att de är lättare att ha med att göra. De förstår varför och hur. Han har nog aldrig varit typen som gillat barn specifikt. Han älskar sina egna men tycker helt enkelt inte det är roligt att vara med små barn. Jag tänker inte försvara honom eller bortförklara. Han är den han är pga de val och den historia som har format honom, jag är den jag är pga mina erfarenheter. Den stora skillnaden mellan oss är att jag verkligen älskat småbarnsåren och sörjer att de är över. Känslan är så stor och så kluven. Samtidigt är jag så tacksam över att få vara här. med dem. Få vara närvarande när de växer upp, glad över varje dag. Å andra sidan så sörjer jag att den perioden i livet är över. För jag är inte redo att lämna den.

Jag kan inte förstå att tiden ändå har gått så fort. Att jag har en son i tonåren och två små på väg dit. Att jag närmar mig 40 och att morfar varit borta i över fem år. Hur gick det till? Hur mycket jag än försöker att fokusera och leva i nuet för att njuta av just det. Nuet. Så fylls mitt hjärta av längtan blandat med förundran.