jahopp, så är det den där kvällen. Jag sitter uppkrupen i soffan och känner mig oförberett förberedd. Efter tio lediga dagar känns det alltid konstigt att börja jobba igen. Lite så där ångestladdat. Det är en svår kombo att både längta efter sitt jobb för att det är något som man tycker om och är bra på och samtidigt längta efter att få vara hemmafru. Missförstå mig rätt nu, jag vill inte falla i någon hemmafrufälla eller vara ojämnställd, jag bryr mig inte blanka *piiip* om vad andra väljer eller tänker om det men det är de facto så att jag jobbat mer än min make se senaste 8 åren. Jag började jobba som 17 åring, därefter tog jag i princip varje jobb jag kunde få. Jobbade deltid och extra. Tog alla chanser till extrajobb. Tjänade ok men inte bra med tanke på hur mycket jag arbetade. Sen kom smällen. Ensamstående med ett litet barn, arbetade och studerade, en riktig kärlekskrasch ( ni vet en sådan atombomb som briserade och förstörde allt i sin omgivning) och massvis med gallsten. Det tog ett par år att reparera sig och jag behövde vara sjukskriven och slicka såren. Två år jobbade jag mindre och plockade ut föräldrapenning. Det var ca 8-9 år av intensivt arbete som följdes av ca 2 år av vila och barn. Nu har jag jobbat lika länge igen. Över sex år på barnmorskemottagning och nästan sju år med jour var tredje vecka. Plugg, kvarts eller halvfart på det. Nu känner jag att jag behöver ta ett steg tillbaka.

min man har jobbat mindre de sista åren, pluggat, slutat tidigare, fått hämta barnen. Nu är det min tur.  Jag behöver kanske tom dem mer än vad de behöver mig nu de sista åren innan de skall frigöra sig.  Kanske det är därför jag känner av det extra mycket när det är dax att börja jobba efter en långledighet.