Jag har nog alltid varit det. mer nära min pappa än min mamma. Lik dem båda fast på olika vis. Dramatisk och högljudd som mor min och kreativ och envis som far. Det blir jobbigt att tänka tanken att de inte skall leva för evigt. För ett par år sedan fick min pappa diagnosen myelom. Värdena har dock inte förändrats sedan dess och nu kan man vara ganska så säker på att det faktiskt inte kommer att göra honom sjuk, i alla fall inte på många år. Det var panik och ångestladdat och det tog år att bli trygg igen. Idag så raserades en liten del av den tryggheten.

ett punkterat däck välte motorcykeln och ledde till att pappa landade med huvudet före i backen.  Hjärnskakning, 4 brutna revben, blåslaget ansikte och tillfälligt tappat korttidsminne. I natt är han inlagd på sjukhuset och har ont. Minst 4 veckors konvalescens. Och jag kan inte tänka en enda klar tanke. Jag blir åter så liten. SÅ försvarslös. Ändå kan jag inte gråta. Min stora starka pappa. Som börjar bli gammal. 63 år i år men fortfarande med ett liv som är aktivt och bra. Som går i pension i höst för att njuta mer av livet.

själv vill jag bara bli liten igen och somna på hans arm efter ännu en saga.