Jag går runt med ångest och oro i kroppen. Vad som utlöst det är svårt att säga men massa olika små och stora faktorer har underhållit känslan ett tag nu. Igår fick pappa komma hem i från sjukhuset. Fyra brutna revben, hjärnskakning och ett blåslaget ansikte. Vad ont det gör att se. Samtidigt skönt att se hur väl han återhämtar sig och att han inte verkar ha ont.

Själv har jag ont. I själen, en oro i kroppen som inte kan stillas. en krypande känsla inuti som gnager mig. Jag brukar längta efter midsommar. I år bryr jag mig inte, huset är helt ostädat, ingen mat är inhandlad och ingenting är bakat. Det är inte likt mig. Men mentalt orkar jag inte. Vi skall inte fira tillsammans med någon ändå. Mamma och pappa kommer för bi och fikar/äter med oss och efter det kan jag tänka mig att vi hyr en film och beger oss ned i bion. Bästa tillflyktsorten. Alla andra sover nu men jag kan inte. Gick igång på extrajobbet för att lösa ett problem och sedan så har hjärnan snurrat, tankarna rusar kring där inne fortare och fortare och fortare. Bara och låta det bero. För det går ju över det här vemodet. Förr eller senare. förslagsvis snart. men det är ju bara min tanke.